Senaste inläggen

Av anna - 11 september 2015 18:54

Alltså!

Jag är en fis, en försiktig räka som spanar runt innan jag kliver iväg.

Oftast.

 

Men ibland tappar jag det och med solsken i blick störtar ut på äventyr.

Mycket märkligt.

Några exempel?

Oki.

 

Nu i somras var jag och den lille gaphalsen ute och sprang över prärien.

(han sprang, jag flämt-lunkade)

Känner en odör av härsken gravkammare.

Jisses, mina näshår dog! Och då har jag ändå varit rökare....

 

Gaphalsen fnös och jag rös.

Där borde vi vänt och sprungit romantiskt över fälten.

Men åh, nej!

Ut och söka anledning till stanken.

 

Det kunde ju vara en människa!

Ja vadå? En liten tant som kommit på villovägar, en stackare utsatt för våld i dagens Moderna Samhälle.

Eller en katt! Då hade jag måst leta efter ägare och/eller haft begravning.

Det kunde vara så!

Men det var det inte.

 

Efter en stunds sökande, gaphalsen satt på behörigt avstånd och såg skeptisk ut, hörde jag flugorna.

Jepp, då kunde jag följa surret och där i en jättehög med krälande larver och annat äckligt

hittade jag orsaken till eländet : någon hade tömt ut minst två stora vildsvin....

Trevligt.

 

Det blev inte tal om begravning, hade fått gräva skitdjupt för att stjälpa ner allt.

Kroppsarbete ligger inte för mig.

 

En annan kväll började gaphalsen morra på ett olyckbådande sätt.

Givetvis var jag helt jäkla ensam hemma här ute på prärien!

Att göra?

 

Släppa ut gaphalsen i trädgården, stänga grinden och själv gå ut på marken med sökande blick.

Det var mörkt. Där finns vildsvin och andra lösa uteliggardjur.

Bakom vår häck hörs ett prassel och ut kliver en man med gevär i näven...

En jägare alltså.

Det kunde varit en våldsman.

Typ.

 

 

- härifrån -

 

 

/ anna

 

 

Av anna - 8 september 2015 19:11

Jag missade helt den där Twilight-hysterin.

Tyckte varken böckerna eller filmerna lockade.

Såg dock filmerna - även om jag slumrade lite då och då.

 

Så nu i sommar har den där tonåringen blivit totalt förhäxad av dessa böcker och filmer.

Jag har matats med vad Bella tycker och säger, fått välja vem som ser bäst ut; vampyrkillen eller vargen,

fått veta vad som skiljer böckerna från inspelningen, osv.

 

Givetvis kom filmerna på tv och givetvis stod tv:n på, film Ett slöade jag mig genom med datorn iknät.

De som kom efter såg jag utan datorn iknät.

Den sista filmen visades när tonåringen lämnat oss för sin moders famn, och jag såg den ändå!

 

Och vad händer nu?!

Jodå, här går jag omkring mitt i livet och funderar på vad glittervampyrerna gör nu?!

Har dom flyttat?

Har Bellas daddy blivit invigd i hemligheten?

Håller Volturi sig lugna?

Och tusen andra frågor, mitt på arbetstid kan jag stanna upp och bli frånvarande.

För då är jag i Forks....

 

Vad f*n!

 

 

- lånad bild -

 

/ anna

Av anna - 3 september 2015 15:14

Det var den sommaren.

Visserligen blommar vallmon ännu och jag kan gå barfota.

Men sommarljuden är borta.

 

Småfåglarnas tjatter har tystnat, nu är det kråkkrax och måsskrik.

Det är inte lika mysigt!

Absolut inget fel på dem, men sommarkänsla inger det inte.

Till och med träden har bytt ljud, det där svaga suset i trädkronerna har ändrats till

ett djupare brus.

 

Dofterna!

Här är det varken syren eller jasmin, snarare fuktig jord och kobajs....

Den där härliga torra doften av jord som känns på de soligaste dagarna är slut för i år.

Lata dagar på stranden, fika ute vid badpölen ; jaha, kan lika bra plocka undan badkläderna.

 

Inget ont om höst och vinter, men lika goda som vår och sommar är de inte!

Tror det är mörkret som tär på mig, skymmer det ute vill jag gå och lägga mig.

Sol och ljusa kvällar då är det mer pigg som en lärka över mig.

.....även om jag är barnsligt förtjust i snöflingor som faller....

 

 

 

 

 

 

 

/ anna

 

 

Av anna - 30 augusti 2015 21:11

Söndag.

Helga vilodagen, eller nåt.

Så jag arbetade.

Är jag prästens lilla piga - så är jag det full ut.

 

 

 

Klockan elva i förmiddags skulle det levereras mat till arbetsplatsen, klockan tickade och

inte en käft dök upp. Mycket tragiskt. Ett gammalt havreflarn kan liksom inte nå upp till

nivån av nygjord pasta/kycklingsallad, dressing och nybakat bröd.

 

Ringer.

De hade typ missat att det diskuterats utkörning, eller bara struntat i det.

De var de själva som erbjöd utkörningen.....men nu ska jag inte vara bitter.

Kastade mig in i bilen susade ner mot byns centrum, susade fram i 40 km/h.

 

Bilen fylldes med godsaker.

Luktade smasken kan jag säga.

Mobilen ringer; det är mannan - han som aldrig ringer på arbetstid!

Jag - hej!?

Han - var är du?!

Jag - på jobb??!!

Vad menade han? Eftersom vi bor ihop borde han kommit ihåg att jag pep iväg vid tiotiden.

Han - jag är på ditt jobb nu!!

Jag - ahhhh, jag är iväg på tjänstens vägnar. Håll ut 3 minuter bara.

(Ja, byn är inte så stor)

 

Det var lite kul!

Undrar om han trodde jag rymt!

Vad han ville? Hans plånbok låg i min bil.

 

På väg till arbetsplatsen i förmiddags, kände jag plötsligt

en märklig känsla mot låret/bakre delen - så att säga.

Japp - jeansen sprack en smula....

 

Kollegan fick sedan tvingas titta på ovan nämnda bakdel i olika positioner, för

att avgöra om det var ytterst olämpligt hål för ett församlingshem.

Det var det inte.

Blev godkänd.

 

/ anna

(de gick sönder pga välanvändning och inget annat!)

Av anna - 29 augusti 2015 15:12

Lördags-feeeling!

Solen skiner och vinden blåser.

Perfekt för tvätthäng - så det blev det.

F-n vad jag är hurtig!

 

Bör dammsuga, men vad jag bör göra och vad jag gör är inte alltid detsamma.

Tyvärr, verkligen!

Jag är en latmask, mycket sorgligt och rent av arbetsamt att erkänna det.

Mysa i soffan, det är grejor det.

Helst vill jag äta en massa sockersöta godsaker samtidigt.

Hmmm.

 

I maj sände arbetsplatsen oss på besiktning.

Mycket otrevligt av dem.

Jag gick inte genom!

Fick återbesök och krav på skärpning.

Otrevligt det också.

 

Det där kolesterolet *suckar*

Mitt låg på siffror likt en gammal rullstolsburen farbror med kraftig övervikt.

Det var ju inte bra.

*suckar så gardinerna fladdrar*

 

Jaja, så kan det inte vara, så jag lovade på stört att hålla in på socker - som var mitt problem.

Samt att röra mig mer.

Jag gnällde tyst att jag springer hit och dit och har rena gymnastikspasset på arbetsplatsen.

Det hjälpte föga.

Det vara bara att ta sig tillbaka till arbetsplatsen och med rodnad på kinderna och nersänkt blick erkänna

att jag inte klarade mig genom besiktningen.

 

Antingen är dom väldigt snälla eller så vill de inte erkänna för mig att jag är ett tjockt godismonster,

utan de flesta var en smula oförstående över dessa siffror som stod på lappen i min hand.

Som jag med svettiga nävar knölade ihop till en obefintlig liten papperstuss.

 

Nåja, det var då.

Vid återbesöket blev det andra miner.

Glada utrop och peppiga "fortsätt så här!"

Jodå, en annan hade både tappat vikt och fått ner kolesterolet på bra nivå!

Skruvade stolt på mig, kändes nästan (antar jag) som att mottaga Nobelpriset ut självaste konungens hand.

 

Japp, jag fortsätter vara duktig.

Men inte lika slaviskt.

Någon ordning får det vara.

Mot alla mina principer har jag ett öga på vågen så det inte går åt fel håll igen.

 

 

Lånad bild!

 

/ anna

 

Ps mot vad alla tror; var min hörsel god, mina lungor var bra - även här en smula överaskande.

Av anna - 26 augusti 2015 18:54

Fobier och andra otäcka saker.

 

Sådana har jag.

I massor.

 

Och inte har vett att skämmas heller.

Även om jag ibland blir riktigt irriterad över mig själv som håller på med sådana dumheter.

Det är bara att ta det. Bita ihop och leva med det.

 

Kan du?

Jag kan.

Säkert har jag drivit ett gäng människor till vansinne med mina ideér.

Och det är verkligen trist!

Möjligen trist för mig med, vem vet.

 

Prata i telefon = huuuuu, mycket obehagligt.

Tackar min lyckliga stjärna för sms och det skrivna ordet.

 

Folk i flock = nix.

Varför det är obehagligt? Ingen aning, det var inget problem i ungdomen.

Undviker; jodåsåatt.

 

Åka bort = neeeeej!

Jag är mycket förälskad i mitt hem, även om en och annan utflykt

(i rätt sällskap) kan gå an.

 

Sist, men f-n inte minst, min berömda BACILLSKRÄCK.

Oj, oj, den går inte av för hackor.

Tvätta, tvätta lilla handen så ofta det går.

Undvika personer som kan utgöra smittorisk.

Går dock inte in på vem dessa kan vara, folk är ju så känsliga.

 

Tur jag har sinne för humor.

 

/ anna

Av anna - 26 augusti 2015 10:00

Ibland fantiserar jag om hur det skulle vara att vara ekonomiskt oberoende.

Kanske inte snor-rik, men lite sådär lagom så jag inte behöver spara eller tänka över inköp.

Och nej, det behöver inte heller vara sådär fläskigt med 20 sportbilar och hus i olika delar av världen.

Man ska inte överdriva!

 

Visserligen har jag världens toppenarbete, men visst skulle det locka att inte arbeta.

Inte för någon annan iallafall.

Ett eget företag! Och det, rent ekonomiskt, inte gjorde så mycket om det gick med vinst eller inte.

Givetvis vill jag dela med mig av kosingen. Till familjen och välgörenhet.

Djurskydd som nummer ett, sedan till forskning för dessa obehagliga sjukdomar som härjar.

 

Boende :

jag trivs här.....

men hade trivts ännu bättre efter en upp-piffning.

Du vet, måla och trixa. Nya möbler och liknande.

Om jag skulle bo på annan plats ska det vara med egen sjö, större pool, trädgård full med gamla knotiga träd!

Syrener i överflöd, jasminer, stockrosor, lupiner, liljenkonvaljer - rubbet.

Lummigt och alldeles undrbart.

 

I trafiken :

samma här, gillar min Regina Eleonora (det är min bil)

Men absolut en bil till hade inte gjort ont - förutom för miljön.

En ännu större och rejälare än Regina, igen; synd på miljön....

Mannens bil kallas Demonen och med tanke på hur mycket den mannen kör, kunde den bytas ut.

 

Arbetsmässigt :

låter kanske sååå trist, men en egen loppis!

Med caféhörna!

Och det ska inte ligga prylar huller om buller, nej ordning och reda. Organiserat!

Söta trasmattor på golvet och bra priser på varorna.

Helst i anknytning till hemmet, så jag har koll på djuren.

Jag ska ha gulligt förkläde med volanger.

Och lukta nybakat.

 

Bara för mig :

spa

massage

frisör

byggda naglar

ögonfransförlängning

minst en ny tatuering

(har ett starkt, galet bläckbehov!!)

 

 

Här sitter jag på en bil, mitt i skogen. I slutet på 70-talet.

Antingen funderar jag på framtiden eller så klappar jag en myra.

 

/ anna

 

Av anna - 25 augusti 2015 18:00

Min hund och jag.

Det skulle kunna vara titeln på en bok om hunduppfostran.

Eller som i det här fallet; inte alls.


Valpen och jag har helt skilda åsikter på hur man som hund bör uppföra sig.

Om jag är lite snäll så har hundrackaren fått helt fel instruktionsbok med sig.

Lite mer åt tvärtom hållet.


Att han är en fårhund har han helt missat, hans känsla går mer åt slädhund.

Att draaaaa iväg, oftas med mig slängandes som en gammal vante bakefter.

Speciellt kul och underhållande är det, för andra vill säga, när det är snö och halt.

Än slank det hit och än slank det dit.


Han har mycket åsikter.

Han delar gärna med sig av dem.

Högt och gällt, det gäller att höras över prärien.


Han är ytterst älskvärd, hoppar gärna upp i knät på kreti och pleti och bjuder på en blöt puss.

Det är inte alla som uppskattar det - fast det förstår inte jag.

Och inte jycken heller, för den delen.


Han är mycket social mot andra jyckar!

Stora som små, lurviga som kala, tjocka och smala, gamla och unga.

Inga förutfattade meningar här inte. Han gillar alla.

Det är mer än vad jag gör.


Sedan har han en tendens att burdust kasta sig över andra hundar.

Med ett glatt skall och viftande bakdel.

Hans idé är att alla gillar den behandlingen, får han trampa lite på dem också - så blir han ännu gladare.


Syrrans hund har fått agera trappsteg ett par gånger när den lilla gaphalsen klättrar upp i en soffa.

Varför hoppa när det ligger ett trappsteg så bra på golvet, liksom.

Men han är absolut rättvis och låter systerhunden använda honom själv som trappsteg.

Inga sura miner här inte.


Han är en stjärt-sniffare av stora mått.

Här har djurets art och ursprung ingen betydelse.

Hund som katt, hamster som höna.

Tack och lov gäller det inte på oss människor.

Jag tackar ödmjukast.


 


/ anna

- som givetvis begriper att hans uppförande beror på mig och inte honom, men det är roligare så här!

Kategorier

Senaste inläggen

Shoppa loss

Tips

Fråga mig

2 besvarade frågor

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS

White Flower 50
Cute Bow Tie Hearts Blinking Blue and Pink Pointer

Skapa flashcards